ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

om livet

a beautiful paradox

Publicerad 2015-06-11 01:06:09 i Allmänt,

Under ett maraton är en av drivkrafterna framåt allt du kan äta när du kommit i mål. Hungern och tröttheten frammanar föreställningar om de mest utsökta kulinariska kreationer, ett mentalt bränsle som får dig att ständigt ta ett steg till, oavsett utmattningsnivå. 
 
Bara det att när du väl nått mållinjen är du inte längre hungrig. 
 
 

una tortuga

Publicerad 2015-06-09 00:43:05 i Allmänt,

Ibland är tankar som sköldpaddor, existerande i mången skröna, som gång efter annan körs bort långt från sitt hem bara för att mekaniskt vandra tillbaka. Så fort de når hemmet och den obesvarade affektionen körs de bort igen av någon utled människa, dumpas i en skog någonstans, bara för att åter börja vandra hemåt. De bara känner på sig vart de ska. De kan inte låta bli. De bryr sig inte om längtan hem möts av vämjelse från platsen, människorna: deras hjärnor kan inte fungera optimalt om de är på fel plats. Så de fortsätter vandra, långsamt men målmedvetet, med den halvdöda dinsaurieblicken lojt blängande mot horisonten: kanske kommer de ändå fram snabbare än vettskrämda harar med uppspärrade ögon, springande runt i cirklar av rädsla för faror, reella såväl som imaginära. 

stockholm marathon: a wet love story

Publicerad 2015-06-02 21:03:00 i best of bloggen,

Ett maraton är inte helt olikt en utekväll: överallt spelas musik, folk dricker konstant, spyr, man är omringad av lättklädda snygga människor, det är antingen för trångt och svettigt eller för kallt, fansen skriker och vinkar, fötterna värker och stundtals framstår tanken på en mjuk vadderad soffa med chips och öl (sagt av någon som aldrig druckit en hel öl) som det mest fulländade i världen. 
 
Jag log konstant i 3 timmar och 55 minuter. Ja: på något outgrundligt sätt lyckades jag ta mig runt under fyra timmar trots att jag bytte ut champagne mot isotonisk dryck bara tre veckor innan loppet, trots att min ena arm domnade bort av kyla fem kilometer in i loppet (uppmuntrande nog bara 37 kvar...), trots att jag regelmässigt hoppat över träningspass i regn av bekvämlighetsskäl, trots att jag aldrig någonsin håller koll på tiden när jag springer, utan har utvecklat något slags mañana-/mindfulness-inspirerat förhållningssätt: om det känns bra håller jag samma tempo, om det känns mycket bra ökar jag, om det känns dåligt saktar jag ned. För under ett maraton händer något: jag glömmer allt annat, lever meter för meter - det slår med ljusår alla frustrerande försök till meditation i tysta stilla salar.
 
Ett maraton är heller inte olikt någon slags bisarrt dataspel/psykedelisk dröm: kombinationen sockerhög/koffeinpåverkad gånger tusen, den fysiska utmattningen, det monotona hypnotiska taktfasta trampet av 14000 par skor mot asfalt gör att det inte alls känns märkligt när två bananer springer om på höger sida eller ett par i 50-årsåldern med vader som ekstammar dekorerade med franska flaggor och full Napoleon-utstyrsel glatt konverserar på franska till vänster, eller en man kommer springande och glatt deklarerar att han funnit bot mot kölden genom att tillverka ett par vantar av pappmuggar från vätskekontrollen med kreativitet à la Orange is the New Black, ivrigt viftande med de muggbeklädda händerna, i utmattningen och genom hällregnet inte helt olika Edward Scissorhands extremiteter eller piratkrokar. Där fanns också den obligatoriska fienden i form av fyratimmars-flaggan, ständigt flåsande mig i nacken och orsaken till att den tänkta promenaden uppför Västerbron blev en Boltinspirerad spurt när fienden plötsligt, ilsket signalgult lysande, kunde skönjas i ögonvrån.  
 
Men det är också en intellektuellt tillfredsställande, nästan andlig upplevelse, ger en ödmjukhet inför livet som bekvämligheter effektivt lyckas dölja: aldrig har jag uppskattat en kopp kaffe så mycket som när den saligt hälldes över armar och ben i ett försök att återfå lite känsel, eller något så simpelt som en nummerlapp som fint värmde magen i kontrast till det obarmhärtigt tunna linnet. Och jag tänkte på Titanic och de alltför många av de som liksom jag befinner sig på jorden år 2015, i överfulla båtar, som inte ens har en nummerlapp att värma sig med och som inte har ett hem att komma till: den största mänskliga gåvan och förbannelsen må vara vår förmåga att inte leva i nuet, och paradoxalt nog var det detta som hjälpte mig mot slutet. I ett kyligt hav av vältränade vader äntrade vi stadion som marathon finishers och blev snabbt försedda med medalj och regntäta magiska silvermantlar: inga verkliga hjältar, men det är känslan som räknas. Likt den bästa av utekvällar avslutades äventyret med en påse mat. Bland sponsrad kexchoklad och läsk fanns en flaska med texten "Återhämtningsdryck". Men sanningen är att man aldrig riktigt återhämtar sig efter en mara: man är för evigt förändrad och under ett kort ögonblick vid passagen över mållinjen lyser hela himlen upp, gnistrar, sprakar, och där framträder meningen med livet: ögonblicket senare försvinner det, men känslan lever för alltid kvar och man staplar vidare i livet som en annan, lite starkare människa. 

Om

Min profilbild

addicted to beauty

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela