ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

om livet

så skimrande var aldrig livet

Publicerad 2015-04-29 00:05:00 i Allmänt,

Världen i all sin vedervärdighet kan ibland vara helt magisk, men magin är dimensionsbunden: antingen på artificiell väg via Instagramfilter (gränsen mellan det upplevda och verkliga är definitionen av diffus, likt den mellan asfalt och väg en solindränkt sommardag eller mellan orden och drinkarna en våt vårnatt), på kemisk väg när dopaminnivåerna hamnar i någon slags resonansfrekvens placerandes ett rosaskimrande filter framför ens ögon eller rent geografiskt: vissa platser är mer skimrande än andra. I enighet med detta är jag övertygad om att även dess partner in crime kreativitet är obarmhärtigt ojämnt fördelad på jorden; Uppsala blev ett kreativitetens vakuum medan Paris har någon slags inneboende magi i minsta lilla nedpissade gränd, oundvikligt omfamnande alla dess besökare. I Paris känns det som att utvikbara kort poppar upp i varje gränd visandes nya outforskade världar. Eller kanske är det något med att den vita staden är höljd i ett knappt skönjbart lager smog som gör att historier ständigt utspelar sig bland gathörn och baguetter. Kanske har den helt enkelt funnit den optimala blandningen mellan njutning och smärta, som gör att ögonblicken av njutning känns mycket intensivare där. 
Till mitt förtret känner jag här hur fingrarna springer över tangentbordet tyngre än en bakfull sumobrottare, orden fastnade någonstans på Gare du Nord i Paris en mulen sommarkväll i juni och jag väntar fortfarande på deras återkomst. Detta måste åtgärdas. Stay tuned (och ät broccoli). 
#nofilter. eller nästan. 

in the end, all of them will decay.

Publicerad 2015-04-26 11:03:00 i Allmänt,

Innan jag började studera till civilingenjör hade jag ingen aning om att det skulle bli en orgie i poesi och filosofiskt elaborerade koncept. Ack du vackra fysik med ditt höga estetiska värde (ovanstående citat kommer från partikelfysikkursen som jag har skrivit om tidigare): när jag för tillfället enbart läser kurser i programmering/datavetenskap kan jag sakna dig, likt hade himlen blivit berövad några av sina nyanser, skenet några våglängder fattigare, verkligheten lite mer diskret och lite mindre kontinuerlig. Men även datakurser har sin beskärda del av poesi. I en av kurserna använder vi en programmeringsmodell som heter MapReduce. MapReduce består av en master och flera slaves. Mastern har all information, men istället för att öppna upp sig för en slave fördelar den strategiskt sina resurser på flera slaves - alla vill ha den men var och en får de bara en försvinnande liten del, ingen lär fullständigt känna den, de har inget val förutom att lyda och hur snabbt de än förstår och bearbetar informationen, hur exemplariskt de än uppträder kommer de aldrig få veta allt. Masterns sanna identitet förblir för alltid en outgrundlig gåta.

musik (i brist på bättre rubrik)

Publicerad 2015-04-20 23:17:14 i music,

Jag har ett väldigt speciellt och något kaosartat förhållande till musik. När det gäller andra företeelser som förmår förgylla livet, till exempel mat, kan jag ibland vara hur nöjd som helst med att avnjuta kost av högst medioker kvalitet bara för att det är gott.
 
Så icket för musik. Gällande musiken har jag någon slags medfödd defekt kallad absolut gehör som jag helt skamlöst beskyller för att ha gjort mig till ljudgourmet. Jag går helt klart på någon slags musikalisk diet, dessvärre olyckligt omedveten om dess optimala sammansättning. Ibland har vi ett nästintill bulimiskt förhållande: jag masskonsumerar låtar för att sekunden senare förkasta dem, transformerandes min laptop till ett musikaliskt Ullared. Kanske är det även denna psykiska avvikelse som är orsaken till att jag blir nästintill aggressiv av att lyssna på dålig musik (ett jobbigt nog såväl brett som subtilt begrepp), eller än värre: musik av låg kvalitet - hörlurar med taskig basåtergivning orsakar ett obehag i klass med isvaksbad. De ytterst få stycken som platsar i kategorin bra musik har å andra sidan en nästintill rusliknande effekt på mig, jag kan bli helt besatt, uppslukad, totalt sjunka in i musiken som en förirrad ko i ett träsk vare sig jag vill det eller inte. Ack ja, känslor, dessa ofrivilliga outgrundliga attribut hos det mänskliga psyket, svårtyglade som en sockerbitshög fullblodshäst, utmattande som ett ultramaraton i ösregn, hänsynslöst rubbandes det rationella intill bristningsgränsen, parasiterandes på det harmoniska, lönsamma och logiska, tegelväggarna i Flappy Birds som förvränger våra förutsagda flygrutter. 
 
Till skillnad motför de flesta lyssnar jag i princip aldrig på texten, vilket leder till att texter av rätt tvivelaktig karaktär med jämna mellanrum gästar min spellista; jag hör ändå bara kombinationen av toner, alla lager, basgången, beatsen, fascineras över hur helheten kan bli mer än summan av delarna, ungefär som att en människa är något mer än en samling atomer, läser musiken som en mångdimensionell bok eller kanske en matematisk formel i flytande form och föredrar instrumentalt.
 
För som i så många andra sammanhang är ord ofta överflödiga.

Om

Min profilbild

addicted to beauty

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela