have no fear of perfection - you'll never reach it
När huvudet sjuder av spanska och franskan går bättre än någonsin - likt en förstklassig ost behövde den lagras några månader för att mogna, blomma ut för fullt, utveckla kvalitet och smak - inser jag med förfäran att självaste modersmålet blivit lidande. Med lätt självförakt läser jag igenom de första inläggen och kan konstatera att upprepning varken är eller kommer att bli ett stilgrepp. För ett ögonblick kände jag mig som om jag hade klampat in på Nobelfesten i neongröna Foppatofflor och brynja à la Hannah i knark-avsnittet av Girls. Sedan fick jag syn på en spansk dörr, en av alla dessa ljuvliga spanska dörrar där målarfärgen flagnat men de får stå där iallafall i sin kantstötthet, och kom på att asymmetrier kan vara livsnödvändiga för självaste universums fortskridande - om det inte funnits en liten övervikt materia över antimateria hade vi inte existerat. Kanske även imperfektionen som likt ett japanskt encefalitvirus parasiterar på min svenska grammatik kan föra något gott med sig. Tills dess letar jag febrilt efter ett vaccin. Stay tuned.
