ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

om livet

du är så egoistisk att du glömmer bort dig själv

Publicerad 2015-02-17 22:26:00 i Allmänt,

Jag vet inte riktigt när jag började tänka, men det var mycket tack vare Paris. Melankolin och sagolikheten fick mig att känna mig som en filosof. Och var går gränsen mellan det upplevda och det verkliga? Trots eller kanske tack vare att alla jobbar, alltid, och att de oräkneliga gyllene detaljerna på stadens byggnader går från nypolerade till täckta med ett smutslager i tjockleksordningen Nutella på italiensk frukostmacka på rekordtid så finns där något fundamentalt, något som gör hela skillnaden för mitt mentala tillstånd, något jag observerade redan ett fåtal veckor in på Parisvistelsen på min förra blogg = här. När jag nu slafsar omkring i mina slaskbefläckade skor under en himmel som alltför ofta antar den sorgliga kulören postapokalypsgrå, som tagen från valfri Hollywood-apokalypsfilm, som lyckas förvandla till och med min hallonröda jacka till den femtioförsta nyansen av grått stannar all tankeverksamhet av och reptilhjärnan aktiverar flyktbeteende för femhundrade gången denna vinter. Och jag möter ännu en likgiltig blick i hisspegeln. Likgiltighet måste vara den enda rena känslan, som inte är uppblandad av något annat, bara ett mentalt vakuum, ett internationellt vatten där inget ansvar finns för att simma upp på land. Men sedan påminns jag om att vakuum bara är en teoretisk konstruktion: enligt kvantfysiken är tomma intet aldrig riktigt tomt. Partiklar uppstår och förintas hela tiden överallt, out of the blue - alltså måste något kunna uppstå även ur detta känslomässiga blue. (Geek alert: det var detta fenomen som fick Stephen Hawking att inse att svarta hål kan detekteras genom Hawkingstrålning; en av de partiklar som uppstår är på insidan av det svarta hålet och den andra på utsidan och kan därmed fly iväg och fastna på bild i våra detektorer!) Tanken lyser upp tillvaron för ett ögonblick som en virtuell foton. De starkaste njutningarna är oftast de enklaste; jag vill så gärna att filosoferandet skall vara en slags inre egenskap, oberoende av omgivningen, ett nöje jag kan plocka fram i de sällsynta ögonblick av övergång mellan olika aktiviteteter som kräver fullständig mental närvaro, något som kan färglägga några av de grå nyanserna. Liksom andra halar upp mobiltelefonen och spelar spel. Men det är svårt när skärmen är sprucken. Isande vindar blåser och jag fäller upp den gråa? hallonröda? luvan och jag önskar att jag kunde tänka för då kanske jag hade kommit på att alltmedan vi överöses av ungefär lika många artiklar som talar om för oss att vi är för egoistiska, gnälliga, lata och självcentrerade, att den likgiltiga hisspegelblicken borde stråla av glädje och tacksamhet för att den inte är dömd till tusen piskrapp eller ett liv vid en pelare utanför en affär eller på flykt undan ett säkert slut och den andra hälften talar om att likgiltigheten beror på att vi förvandlats till varor, avhumaniserade på arbetet men övermänskliga utanför med perfektionen ständigt precis bortom fingertopparnas räckvidd så tror jag att svaren finns inom oss, kanske kan de hittas med yoga, min nya besatthet efter mandelsmör och maratons. Vissa kanske ser det som att synfältet blir smalare under luvans mjuka beskydd men med ökad access till ens inre blir det snarare än bredare; vi blir förmögna att se klarare, bli bättre medmänniskor och lösa både våra egna och andras problem. När allt kommer omkring är att skärma sig från sitt inre blott ett drogrus: det tar alltid slut. Men eftersom himlen fortfarande är tröstlöst grå orkar jag inte tänka så långt. Så jag blandar istället: egoistisk på måndag, altruistisk på tisdag. Namaste.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

addicted to beauty

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela