le plus beau jour de ma vie c'était une nuit
I Paris ser man sällan stjärnorna. Dels för att blicken inte hinner upp till himlen; det finns så mycket annat vackert att fästa den vid på vägen. Dels för att man ständigt måste undvika att springa in i människor, bilar, bussar, spyor, turistflockar, troll, baguetter och vägarbeten. Och dels för att den ljusa staden har diagnosen ljusförorenad; man blir för bländad för att se stjärnor. Därför känns de sällsynta ögonblick när de framträder mot den smoghöljda svartgråa himlen så speciella, exklusiva - ja nästintill en lyx mer värd än alla ryska turisters Champs Elysées-kassar tillsammans. Ibland blir det som gnistrar uppenbart först när det är ljusår bort.