sagan om professorns återkomst
Det var en gång en av alla dessa ändlösa mörka oktoberdagar och vi befann oss djupt försjunkna i ett ihärdigt försök att förstå världen lite bättre, eller åtminstone elektromagnetisk fältteori. Tiden var lunch, platsen var ett ockuperat klassrum och vi satt där när plötsligt en mycket gammal dam med lika tung andhämtning kom in: kanske den äldsta jag någonsin sett. Mödosamt slog hon sig ned på en ledig stol, sträckte ut en tanig arm och greppade beslutsamt en av mina klasskamraters skrivhäften, varpå hon oblygt började bläddra i anteckningarna, fortfarande andandes likt Darth Vader. Uppgiftslösandet kom av sig, uppvaknade ur en dimma av förskjutningsfält och annat intressant utväxlade vi undrande blickar, skulle vi kommentera den nyanländas närvaro? Efter ett tag fann någon sig och frågade damen om hon sökte någon. Med väsande stämma och lätt frånvarande blick svarade hon att hon en gång jobbat som professor i ellära på universitetet och nu var på återbesök. Vi fortsatte med uppgifterna men fokus var förlorad och snart ställde någon annan en fråga: kunde vi hjälpa henne att hitta någon? Nej, hon var bara ute på promenad. Var bodde hon? En avlägsen by långt utanför stadens gränser nämndes, vi kände inte till, googlade, och på något kusligt sätt ville jag nästan tro att hon verkligen promenerat ändå därifrån, likt utsänd från en högre makt, pilgrimsvandrad för att hjälpa oss med vårt för tillfället enda kall: att klara tentan. Men det föll på sin egen orimlighet. Lätt handfallna frågade vi om vi kunde ringa någon eftersom hennes allmänna tillstånd inte verkade helt fördelaktigt för en promenad tillbaka. Ring till mina föräldrar, de kan hämta mig, blev svaret, knappt skönjbart från den halvkvävda andhämtningen: vi kunde dock sätta våra högra händer på att i det osannolika fallet föräldrarna var vid liv skulle de nog inte köra bil. Någon annan? Ett namn nämndes: det är min dotter. Snabbt åkte alla smartphones upp, ingen träff. Är du säker? Ett annat namn. Det är min syster. Ingen träff. Efter lite fantasifullt kombinerande av namnen fick vi upp en träff, någon ringde, de kunde komma och hämta, avsakanden av förvåning förklarade en del, men frågorna var fortfarande flera. Återigen nämndes det tidigare professorskapet som utövats på den tiden campus låg någon annanstans. Hon frågade vad vi pluggade och vi svarade fysik, passande nog - du kanske vill hjälpa oss med våra uppgifter? Plötsligt försvann det frånvarande och hon tittade mig rakt in i ögonen: "Snart är ni klara och börjar arbeta, och då blir inget sig likt. Ingen kommer att förstå." Och de mörkbruna ögonen blixtrade till: det fanns belägg för det hon sa, jag ville veta mer, försökte fråga men det glasartade var tillbaka. "Man blir lite förvirrad i min ålder. Det känns så ovant." Mm, vi förstår, svarade vi fast vi inte gjorde. Ämnet fördes inte på tal igen. Vad heter du? frågade jag fascinerat. En snabb check på telefonen och ett födelseår dök upp. I ett halvkvävt försök att dölja min förvåning tryckte jag upp skärmen i ansiktet på närmaste klasskompis: 1904. Hon var alltså 110 år! Om det stämde hade Einstein fått Nobelpriset när hon likt oss satt med sina uppgifter i elektricitetens och magnetismens bottenlösa värld, och kvantmekaniken vara ett knappt påkommet fenomen, ett avantgardistiskt påfund som inte sågs på med helt blida ögon ens av Einstein. Fascinationen var total och jag försökte fråga något, men det var för sent, nu upprepades bara den förmodade systerns namn som enligt telefonsamtalet var en dotter, kontakten var förlorad och snart uppenbarade sig dottern utan vidare kommentarer och vi skildes åt för gott.
Men den där meningen kom att förfölja mig. Ingen kommer att förstå.
