om daggmaskar
I en av alla otaliga universitetskurser jag läst fick vi lära oss om daggmasken och dess inlärningsförmåga. Jag minns hur föreläsaren berättade om ett försök där man lät daggmaskar - ursäkta bristen på precision i valet av rörelseverb - hasa sig fram i ett rör som sedan delade sig i två delar, en åt höger och en åt vänster. Varje gång daggmasken valde det vänstra alternativet fick den en lätt elchock. Inte särskilt nice om man består av 90% slem. Man ville undersöka huruvida masken kunde lära sig att välja den obehagsfria vägen, men det såg mörkt ut - den fortsatte enfaldigt att välja elchocksvägen ungefär hälften av gångerna. Forskargruppen (cred för tålamodet) upprepade outtröttligt experimentet, och efter ungefär 500 gånger lärde sig djuret att välja den högra vägen. Då kom den ihåg, kanske med ett lätt triumferande "nähädu den går jag inte på igen!". Eller så förstod den direkt, men valde medvetet den vägen som gjorde den illa, sökte smärtan om och om igen. För vissa saker förblir lika dolda som deras underjordiska gångar: trots att marken ser stabil ut kan den vara full av hål.
