att springa ett maraton
Snart är det maraton igen. Inne i dimman som alltid uppstår några dagar innan förundras jag återigen över hur det kan vara en så stark psykisk upplevelse, nästan andlig. För maraton är för personer som inte räds att känna. De ungefär fyra timmar (för mig) ett lopp tar är ett koncentrat av alla mänskliga känslor som likt kilometerskyltarna kommer och går, men till skillnad från dessa utan förvarning: glädje, smärta, lycka, sorg, ilska, trötthet, kärlek, frihet, tvivel, styrka, rädsla, spänning, och på slutet bara en enda stor eufori. Det är inte bara låren som är utmattade efter ett lopp. Varje maraton tar dessutom en slags känslomässig ögonblicksbild av ens allmänna livsstatus i tiden kring loppet, och likt ett fotoalbum är det enkelt att gå tillbaka och genom bilden minnas precis hur allt kändes; mitt första maraton sprang jag för snart två år sedan men jag tycker mig minnas varje minut av loppet klarare än vad som händer för en timme sedan. Förmodligen uppstår något slags fördjupat känslotillstånd i smärt-/dopamincocktailen som etsar fast livet där och då på hjärnhinnan för alltid; ovanligt finfördelade pixlar i kontrast mot ett i övrigt rätt lågupplöst brus. Därför springer jag, trots att uppladdningen bestått mer av champagne och långa datasalsdagar än sportdryck och långpass över ängar och hagar. Peace.
