le temps défile
Franska måste vara världens mest fulländade språk. Så fort jag utsätts för det känner jag någon slags svårdefinierad tillfredsställelse som inte liknar något annat. Under en av mina otaliga cykelturer i det vårliga disljuset, ständigt oförmöget att välja mellan solsken och moln (och tusen gånger bättre än det postapokalypsgrå som präglat senaste halvåret!) kom jag på varför: franska är kommunikation och konst i ett. Medan alla språk besitter en viss grad av konst är franskan som gjord för poesi, perfekt harmoniserande med min hjärna som tänker allt mer i liknelser och metaforer. Svenskan må lämpa sig väl för att framföra precisa och koncisa budskap; den iklär sig Birkenstocksandalernas komfortabilitet medan franskan är stilettklackar, eleganta, svåra och tidvis fortfarande något stapplande för mig, modigt balanserandes den förföriska kombinationen högmod och svårmod. Som min franska bekantskap sa när han skulle nämna synonymer till att tiden går: le temps défile. Men défile, invände jag, det säger man ju om modeller på modevisning? Ja - liksom hur modellerna går på catwalken, går även tiden, svarade min vän som om det vore den självklaraste saken i världen.
