the things that are the least important for our survival, are the very things that make us human
Ovanstående är ett citat från filmen Particle Fever och syftar på fenomenen konst och vetenskap och hur de, trots att de inte må vara syre för vår fysiska överlevnad, väl kan vara det för den psykiska. Vilket påminner mig om den andra franska konstnären jag pratat med som ställt ut i Sverige och förundrats över vårt bristande intresse eller kanske skräck för att uppleva konst. En perfekt spegelbild av känslofobin, rädslan för att förlita sig på det irrationella; är det inte just denna kontrast mellan det upplevda och subjektiva och det uträknade och definitiva som bildar någon slags brokig men mjuk väv att falla tillbaka på, ett skydd mot existentiell ensamhet? En egen verklighet skickligare skräddarsydd än en kavaj i Thailand, helt gratis, om vi bara orkar ta in och tänka?
Så Sverige, med dina ängsligt identiskt inredda rum med bärkraftiga björklaserade bokhyllor som otäckt nog bär inte bara noll gram damm utan dessutom egennamn - objektifiering på högsta nivå! - du må vara världens bästa land att överleva i men världens sämsta att leva i.