ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

I likhet med kvantfysik och chiapudding är integritet ett märkligt fenomen. Eftersom jag på senaste tiden av ytterst oklara anledningar har börjat tänka mycket mer i bilder (när jag passerade gymmet poppade ordet chambre de combustion = förbränningskammare i motor upp i mitt huvud), ser jag integriteten som ett staket kring ett heligt omgärdat område - tänk er en science fiction-film - innanför vilket något mycket diffust och nästintill oändligt komplext vilar. Medvetandet. En del människor har ett lågt staket, en sån där vanlig vänlig villaområdeshäck i knähöjd som lätt kan vandras över. Inte jag. Jag har ett slags taggtrådsstaket som finns runt bananodlingarna på Teneriffa. Det består av flera meter höga betongmurar toppade med krossat glas i vackra färger, farligt gnistrande i det aldrig sinande solskenet. Förundrande hur något till synes så banalt som bananer kan kräva sådana konkretiseringar av Kalla Kriget-känslor för att hålla inkräktare på rätt sida om integritetsmuren, förlåt, bananskogen. I början fascinerades jag av det vackra glittrande, ville gå nära - sedan föreställde jag mig hur otroligt ont det skulle göra att försöka klättra över, hur glasbitarna skulle skära in i händer och knän och förstöra, förgöra, allt för att förhindra att muren överskreds, likt hur den speciella relativitetsteorin hindrar massiva objekt att uppnå ljusets hastighet genom att bromsa tiden. Sedan började jag fundera över varför betongmuren inte var en låg häck eller ett löjligt pingisnät, sviktande även inför mina bräckliga bordtennisbedrifter. Kanske är det för att jag inte vet. Om något skall marknadsföras måste det ske klarat och koncist, åtminstone finnas en idé och då gäller det att känna produkten. Kanske för vårt omättliga behov av att spegla oss. I speglar som andra håller i. Kanske har de famlande försöken att få se sin egen reflekterade figur mest resulterat i olust, en förvriden bild, oproportionerlig förstoring av vissa delar likt en karikatyr. Inget att förlika sig med.

 

Men tänk om någon redan stod där inne i bland bananträden, utan att ha försökt ta sig in, eller i alla fall gjort det omärkligt. Och obehaget uteblev för där fanns ingen mur att kliva över, ingen skev bild av mig där i spegeln; den visade istället en andlöst vacker bild, nästan för bra för att vara sann. Var skulle det passa in i integritetsanalogin? Magi? Oförmögen att avrunda detta resonemang lägger jag kinden mot sidenörngottet och drömmer om chiapudding istället. Även det som sagt ett märkligt fenomen, om än ett mer lättsmält sådant.