sent surrealistiskt strövande
Jag samlar på känslor. Igår upplevde jag det mest säregna av känslotillstånd. Det var sen kväll, nästan midnatt, men ljusets återkomst har raderat ut allt vad trötthet heter ur mitt liv så trots en lång och kodfylld dag var jag sådär behagligt fokuserad och närvarande som man bara blir vid sena allena våraftnar där det starkaste som druckits är te som bryggts lite för länge. Så jag gav mig ut på nattligt filosoferande i mina hoods. Trots att vintern i teorin övergått till vår veckor sedan var temperaturen nära noll så i full vintermundering - täckjacka, neonfärgad mössa från en goodiebag tidigare i vår, nånstans mellan körsbärsblommor och hägg, och skidvantar vandrade jag gatan fram. I väst var en minimal strimma av himlen fortfarande gul, brandgul - för ett kort ögonblick tyckte jag mig se ljusen från New York blinka till i fjärran likt en hägring i öknen. En gång fick jag höra att industriskorstenar från norra Tyskland kunde skådas från Stockholms skärgård, så varför inte New York? Jordens krökning kunde överkommas genom någon slags fuktdimma som projicerade bilden av staden någonstans halvvägs, hela vägen till mina ögon sex tidszoner bort. Det kändes rimligt i stunden. Eller genom magi. Kvällen var alldeles stilla, staden tycktes halvslumrande likt hade den tryggt somnat till på någons arm vid en tråkig film. I halvmörkret tycktes de vita blommorna på vart och vartannat träd förgyllda. Kylan, blommorna, stillheten och ljuset, en märkligt fusion mellan vinter, sommar, nära och fjärran. Och trots solnedgången och faktumet att det djupblå långsamt slukade himmelsfären var känslan soluppgång, en början, något nytt, skimrande just bort fingertopparnas räckvidd, ännu fördolt och diffust men samtidigt överallt, som mörk materia, detta ett av universums två mysterier tillsammans med glowsticks.
