ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

om livet

a beautiful paradox

Publicerad 2015-06-11 01:06:09 i Allmänt,

Under ett maraton är en av drivkrafterna framåt allt du kan äta när du kommit i mål. Hungern och tröttheten frammanar föreställningar om de mest utsökta kulinariska kreationer, ett mentalt bränsle som får dig att ständigt ta ett steg till, oavsett utmattningsnivå. 
 
Bara det att när du väl nått mållinjen är du inte längre hungrig. 
 
 

una tortuga

Publicerad 2015-06-09 00:43:05 i Allmänt,

Ibland är tankar som sköldpaddor, existerande i mången skröna, som gång efter annan körs bort långt från sitt hem bara för att mekaniskt vandra tillbaka. Så fort de når hemmet och den obesvarade affektionen körs de bort igen av någon utled människa, dumpas i en skog någonstans, bara för att åter börja vandra hemåt. De bara känner på sig vart de ska. De kan inte låta bli. De bryr sig inte om längtan hem möts av vämjelse från platsen, människorna: deras hjärnor kan inte fungera optimalt om de är på fel plats. Så de fortsätter vandra, långsamt men målmedvetet, med den halvdöda dinsaurieblicken lojt blängande mot horisonten: kanske kommer de ändå fram snabbare än vettskrämda harar med uppspärrade ögon, springande runt i cirklar av rädsla för faror, reella såväl som imaginära. 

att springa ett maraton

Publicerad 2015-05-28 22:34:44 i Allmänt,

Snart är det maraton igen. Inne i dimman som alltid uppstår några dagar innan förundras jag återigen över hur det kan vara en så stark psykisk upplevelse, nästan andlig. För maraton är för personer som inte räds att känna. De ungefär fyra timmar (för mig) ett lopp tar är ett koncentrat av alla mänskliga känslor som likt kilometerskyltarna kommer och går, men till skillnad från dessa utan förvarning: glädje, smärta, lycka, sorg, ilska, trötthet, kärlek, frihet, tvivel, styrka, rädsla, spänning, och på slutet bara en enda stor eufori. Det är inte bara låren som är utmattade efter ett lopp. Varje maraton tar dessutom en slags känslomässig ögonblicksbild av ens allmänna livsstatus i tiden kring loppet, och likt ett fotoalbum är det enkelt att gå tillbaka och genom bilden minnas precis hur allt kändes; mitt första maraton sprang jag för snart två år sedan men jag tycker mig minnas varje minut av loppet klarare än vad som händer för en timme sedan. Förmodligen uppstår något slags fördjupat känslotillstånd i smärt-/dopamincocktailen som etsar fast livet där och då på hjärnhinnan för alltid; ovanligt finfördelade pixlar i kontrast mot ett i övrigt rätt lågupplöst brus. Därför springer jag, trots att uppladdningen bestått mer av champagne och långa datasalsdagar än sportdryck och långpass över ängar och hagar. Peace.

Om

Min profilbild

addicted to beauty

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela