ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

om livet

stockholm marathon: a wet love story

Publicerad 2015-06-02 21:03:00 i best of bloggen,

Ett maraton är inte helt olikt en utekväll: överallt spelas musik, folk dricker konstant, spyr, man är omringad av lättklädda snygga människor, det är antingen för trångt och svettigt eller för kallt, fansen skriker och vinkar, fötterna värker och stundtals framstår tanken på en mjuk vadderad soffa med chips och öl (sagt av någon som aldrig druckit en hel öl) som det mest fulländade i världen. 
 
Jag log konstant i 3 timmar och 55 minuter. Ja: på något outgrundligt sätt lyckades jag ta mig runt under fyra timmar trots att jag bytte ut champagne mot isotonisk dryck bara tre veckor innan loppet, trots att min ena arm domnade bort av kyla fem kilometer in i loppet (uppmuntrande nog bara 37 kvar...), trots att jag regelmässigt hoppat över träningspass i regn av bekvämlighetsskäl, trots att jag aldrig någonsin håller koll på tiden när jag springer, utan har utvecklat något slags mañana-/mindfulness-inspirerat förhållningssätt: om det känns bra håller jag samma tempo, om det känns mycket bra ökar jag, om det känns dåligt saktar jag ned. För under ett maraton händer något: jag glömmer allt annat, lever meter för meter - det slår med ljusår alla frustrerande försök till meditation i tysta stilla salar.
 
Ett maraton är heller inte olikt någon slags bisarrt dataspel/psykedelisk dröm: kombinationen sockerhög/koffeinpåverkad gånger tusen, den fysiska utmattningen, det monotona hypnotiska taktfasta trampet av 14000 par skor mot asfalt gör att det inte alls känns märkligt när två bananer springer om på höger sida eller ett par i 50-årsåldern med vader som ekstammar dekorerade med franska flaggor och full Napoleon-utstyrsel glatt konverserar på franska till vänster, eller en man kommer springande och glatt deklarerar att han funnit bot mot kölden genom att tillverka ett par vantar av pappmuggar från vätskekontrollen med kreativitet à la Orange is the New Black, ivrigt viftande med de muggbeklädda händerna, i utmattningen och genom hällregnet inte helt olika Edward Scissorhands extremiteter eller piratkrokar. Där fanns också den obligatoriska fienden i form av fyratimmars-flaggan, ständigt flåsande mig i nacken och orsaken till att den tänkta promenaden uppför Västerbron blev en Boltinspirerad spurt när fienden plötsligt, ilsket signalgult lysande, kunde skönjas i ögonvrån.  
 
Men det är också en intellektuellt tillfredsställande, nästan andlig upplevelse, ger en ödmjukhet inför livet som bekvämligheter effektivt lyckas dölja: aldrig har jag uppskattat en kopp kaffe så mycket som när den saligt hälldes över armar och ben i ett försök att återfå lite känsel, eller något så simpelt som en nummerlapp som fint värmde magen i kontrast till det obarmhärtigt tunna linnet. Och jag tänkte på Titanic och de alltför många av de som liksom jag befinner sig på jorden år 2015, i överfulla båtar, som inte ens har en nummerlapp att värma sig med och som inte har ett hem att komma till: den största mänskliga gåvan och förbannelsen må vara vår förmåga att inte leva i nuet, och paradoxalt nog var det detta som hjälpte mig mot slutet. I ett kyligt hav av vältränade vader äntrade vi stadion som marathon finishers och blev snabbt försedda med medalj och regntäta magiska silvermantlar: inga verkliga hjältar, men det är känslan som räknas. Likt den bästa av utekvällar avslutades äventyret med en påse mat. Bland sponsrad kexchoklad och läsk fanns en flaska med texten "Återhämtningsdryck". Men sanningen är att man aldrig riktigt återhämtar sig efter en mara: man är för evigt förändrad och under ett kort ögonblick vid passagen över mållinjen lyser hela himlen upp, gnistrar, sprakar, och där framträder meningen med livet: ögonblicket senare försvinner det, men känslan lever för alltid kvar och man staplar vidare i livet som en annan, lite starkare människa. 

i believe in a thing called quantum mechanics

Publicerad 2015-05-25 02:01:00 i best of bloggen,

I likhet med kvantfysik och chiapudding är integritet ett märkligt fenomen. Eftersom jag på senaste tiden av ytterst oklara anledningar har börjat tänka mycket mer i bilder (när jag passerade gymmet poppade ordet chambre de combustion = förbränningskammare i motor upp i mitt huvud), ser jag integriteten som ett staket kring ett heligt omgärdat område - tänk er en science fiction-film - innanför vilket något mycket diffust och nästintill oändligt komplext vilar. Medvetandet. En del människor har ett lågt staket, en sån där vanlig vänlig villaområdeshäck i knähöjd som lätt kan vandras över. Inte jag. Jag har ett slags taggtrådsstaket som finns runt bananodlingarna på Teneriffa. Det består av flera meter höga betongmurar toppade med krossat glas i vackra färger, farligt gnistrande i det aldrig sinande solskenet. Förundrande hur något till synes så banalt som bananer kan kräva sådana konkretiseringar av Kalla Kriget-känslor för att hålla inkräktare på rätt sida om integritetsmuren, förlåt, bananskogen. I början fascinerades jag av det vackra glittrande, ville gå nära - sedan föreställde jag mig hur otroligt ont det skulle göra att försöka klättra över, hur glasbitarna skulle skära in i händer och knän och förstöra, förgöra, allt för att förhindra att muren överskreds, likt hur den speciella relativitetsteorin hindrar massiva objekt att uppnå ljusets hastighet genom att bromsa tiden. Sedan började jag fundera över varför betongmuren inte var en låg häck eller ett löjligt pingisnät, sviktande även inför mina bräckliga bordtennisbedrifter. Kanske är det för att jag inte vet. Om något skall marknadsföras måste det ske klarat och koncist, åtminstone finnas en idé och då gäller det att känna produkten. Kanske för vårt omättliga behov av att spegla oss. I speglar som andra håller i. Kanske har de famlande försöken att få se sin egen reflekterade figur mest resulterat i olust, en förvriden bild, oproportionerlig förstoring av vissa delar likt en karikatyr. Inget att förlika sig med.
 
Men tänk om någon redan stod där inne i bland bananträden, utan att ha försökt ta sig in, eller i alla fall gjort det omärkligt. Och obehaget uteblev för där fanns ingen mur att kliva över, ingen skev bild av mig där i spegeln; den visade istället en andlöst vacker bild, nästan för bra för att vara sann. Var skulle det passa in i integritetsanalogin? Magi? Oförmögen att avrunda detta resonemang lägger jag kinden mot sidenörngottet och drömmer om chiapudding istället. Även det som sagt ett märkligt fenomen, om än ett mer lättsmält sådant. 

sent surrealistiskt strövande

Publicerad 2015-05-16 18:06:00 i best of bloggen,

Jag samlar på känslor. Igår upplevde jag det mest säregna av känslotillstånd. Det var sen kväll, nästan midnatt, men ljusets återkomst har raderat ut allt vad trötthet heter ur mitt liv så trots en lång och kodfylld dag var jag sådär behagligt fokuserad och närvarande som man bara blir vid sena allena våraftnar där det starkaste som druckits är te som bryggts lite för länge. Så jag gav mig ut på nattligt filosoferande i mina hoods. Trots att vintern i teorin övergått till vår veckor sedan var temperaturen nära noll så i full vintermundering - täckjacka, neonfärgad mössa från en goodiebag tidigare i vår, nånstans mellan körsbärsblommor och hägg, och skidvantar vandrade jag gatan fram. I väst var en minimal strimma av himlen fortfarande gul, brandgul - för ett kort ögonblick tyckte jag mig se ljusen från New York blinka till i fjärran likt en hägring i öknen. En gång fick jag höra att industriskorstenar från norra Tyskland kunde skådas från Stockholms skärgård, så varför inte New York? Jordens krökning kunde överkommas genom någon slags fuktdimma som projicerade bilden av staden någonstans halvvägs, hela vägen till mina ögon sex tidszoner bort. Det kändes rimligt i stunden. Eller genom magi. Kvällen var alldeles stilla, staden tycktes halvslumrande likt hade den tryggt somnat till på någons arm vid en tråkig film. I halvmörkret tycktes de vita blommorna på vart och vartannat träd förgyllda. Kylan, blommorna, stillheten och ljuset, en märkligt fusion mellan vinter, sommar, nära och fjärran. Och trots solnedgången och faktumet att det djupblå långsamt slukade himmelsfären var känslan soluppgång, en början, något nytt, skimrande just bort fingertopparnas räckvidd, ännu fördolt och diffust men samtidigt överallt, som mörk materia, detta ett av universums två mysterier tillsammans med glowsticks. 

Om

Min profilbild

addicted to beauty

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela