elle écrit, il lit
Fysiken. Jag förfördes av dig för din förmåga att beskriva vår verklighet på ett så objektivt sätt som möjligt. Under de första skälvande fysikkurserna på universitetet, innan jag bytte till teknisk fysik, såg jag dig som en film som plötsligt avbröts mitt i när de obligatoriska fysikkurserna var avklarade. Och där satt jag med en halväten popcornskål och ville veta hur det fortsatte.
Nu vet jag.
Döm om det antiklimax som uppstod när det strikt hypervetenskapliga och matematiskt korrekta plötsligt började naggas lite i kanterna. Liksom, vi löser en avancerad ekvation och får fem möjliga lösningar som beskriver något tillstånd i universum. Men sedan visar det sig att tre av dom inte antar något värde utan blir oändliga. Vad gör vi då? Antar att ekvationen är fel och fortsätter leta? Nej. Nu kommer det riktigt spännande, vänsterprasslande, ja nästintill oanständiga in i bilden: vi smusslar lite - halar fram en fusklapp på tentan, skriver dit en siffra för mycket på avdragsgilla kostnader, smyger ner en chokladkaka i fickan när ingen ser. Vi skiter helt enkelt i de lösningar vi inte gillar och väljer de vi vill ha. Matematiken hade aldrig gjort så. Men fysiken väljer vilken verklighet den vill se.
Först kände jag besvikelsen skölja över mig, tänderna gnisslandes mot ett opoppat popcorn. Men sedan insåg jag att det är ju egentligen hur spännande som helst. Om inte ens det mest objektiva vi vet är riktigt sant, vad är då sant? Popcornskålen ser tom ut men jag vet att den är full med partiklar som uppstår och förintas hela tiden, och som vi kanske aldrig riktigt kommer att förstå. Förut skrämde den tanken mig. Nu fascinerar den mig. För ett liv utan mysterier vore inte värt att leva.
