live to express, not to impress
är det inte fascinerande hur vi kan röra oss mot ett godtyckligt utrymme i luften som är fyllt av partiklar, luftföroreningar och annat rätt förutsägbart, och sedan när vi befinner oss där fylls samma område av det kaos, den smärta, den glädje, melankoli eller eufori vi för tillfället känner, för att sekunden senare åter består av relativ tomhet? för punkter i rymden är fixa, oförmögna att röra sig, beroende av att någon passerar för att de skall fyllas med mening - när denna behagar försvinna är de återigen bara tomhet.
