ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

Likt en dvärghamster eller en vampyr vaknar den till liv om natten. När allt är lugnare, mer stilla och alla gått hem. Mörkret sätter ett visst känslotillstånd i hjärnan - kanske är inte distinktionen mellan sömn och vakenhet så absolut som vi tror? Kanske är den ett kontinuerligt tillstånd, som vi går in i mer och mer ju längre vi vistas i mörker? Jag pratar om djupsinnet, kreativiteten, den som dagtid dränks i facebookflödet, glassbilens käcka klämtande, passande av tider och källsortering av köksavskräden. Med blicken skymd av gula post-IT-lappar är det inte lätt att analysera den bakomhängande anslagstavlan. Allteftersom de plockas ned får den mer och mer utrymme för teckningar, tolkningar och tankar om livet, själva bakgrunden tillåts bli förgrund; vi tillåts att vara snarare än att göra.

 

I egenskap av halvitalienare vantrivs jag norr om Paris för att dygnet känns oproportionerligt fördelat under större delen av året. När det relativt fotonlösa tillståndet tar en mycket större andel av dygnet än ljuset uppstår någon slags mental krock: kroppen förväntar sig att det skall vara ljust men eftersom det inte är det tar det nattliga sinnestillståndet över redan klockan tre på eftermiddagen, vilket gör att nästintill oanständigt djupa tankar smyger sig på i helt fel situationer. Endast efter mörkrets inbrott kommer jag in i mitt djupare, mer filosofiska känsloläge, men eftersom mörkret faller alldeles för tidigt är jag varken i hemmets lugna vrå där jag kan få utlopp för mina tankar eller med vänner på ett dansgolv där jag behagligt förmår förtränga desamma: en tids- och rumsmässig clash uppstår som gör att jag tror att livets mening går att läsa på baksidetexten på en burk passerade tomater på ICA. 

 

På sommaren är det tvärtom: lättsinnet fladdrar i det slösande solskenet som en sladdrig sommarklänning sydd av en sexåring från Gina Tricot, tankarna massproduceras lealöst ledda av Ledinlåtar, duggregn och Skansens blotta existens, hjärnan känns mer ihålig än ljudet från krocken mellan två kubbpinnar, grilloset försätter likt en marijuanadimma befolkningen i ett halvförlamat tillstånd och även om omväxling förnöjer föredrar jag den på dygnsbasis snarare än årsdito. För likt in- och utandningar handlar allt om ständig förändring. Kanske är det därför jag älskar differentialekvationer.