fyra nior eller ännu ett exempel på dålig timing
Första gången jag spelade poker fick jag fyrtal. Mina skälvande rådjursben till trots förstod jag att det var något mycket ovanligt, exceptionellt, och hängde med på alla höjningar vilket medspelarna förstås misstog för den typ av hybris som följer med naivitet och okunnighet, något som den krassa verkligheten förmår slipa bort över tid. Men i denna mitt livs första omgång gick jag från utanför till all in och kammade hem första rundan, raserandes alla färger och stegar och kungliga par och kände samma typ av tillfredsställelse som när man lyckats placera det sista kortet på ett skyskrapehögt korthus och ser hur det står där, njuter ett svindlande kort ögonblick innan allting rasar och man måste börja om från början, vill se den där perfektionen igen, men misslyckas gång efter annan och fortsätter med tilltagande desperation jagandes den där känslan, kort efter kort fladdrar förbi och ibland kommer man nära och och hjärtat börjar slå lite snabbare men det räcker med en oläglig vindpust eller kvantmekanisk fluktuation för att allt skall rasa igen. Oh well. En del av mig vill införskaffa klister men det känns som fusk, enligt all sannolikhet och statistik i världen borde korthuset gå att bygga upp igen, det där fyrtalet återuppstå - frågan är bara hur många marker som förlorats innan dess.
