ettordsagermerantusenbilder.blogg.se

Då det vankas uppgång redan innan denna natt är slut borde jag verkligen sova, men vem har tid för sömn när det finns så mycket att berätta? Till min stora belåtenhet har jag märkt att i min vardagliga symfoni av toner och fermioner (partiklar med spinn 1/2), någonstans mellan föreläsningar och bortglömning av bokning av tvättid och inköp av enlagstoapapper (mänsklighetens bästa påkomst efter internet) flödar tankarna och idéerna nästan lika fritt som på en paradisö i havet med palmer där imorgon heter mañana. Och de tenderar att gå in i någon slags rekursion, som i programmering, en evighetsloop där tankarna växer på varandra, divergerar och blir alltmer svårtyglade och intressanta - är det det som kallas personlig mognad? Har jag blivit vuxen? Folk pratar vuxenpoäng och hänger upp hela sin (förlorade) livsglädje på siffror, ständigt detta missbruk av siffror!, detta kvantifierande av livet i ett försök att återfå någon slags förlorad kontroll över vår maktlöshet inför detsamma. 

Jag fascineras ständigt över hur koncept tenderar att utvidgas i och med livets gång, och min oförmåga att avgöra om det beror på att jag förändras relativt omgivningen eller att omgivningen självt förändras. Ensamhet till exempel: en känsla jag tidigare såg som rätt lättdefinierad, konform, för att nu inse att den är betydligt mer komplex och kraftigt beroende av yttre omständigheter. När klackarna har degraderats till stövlar som kämpar fram längs slagfältsliknande vägar, täckta av litervis och åter litervis av slask, ständigt detta slask, det tar aldrig slut, och det gråa knappt märkbart övergår i husfasader som knappt märkbart övergår i himmel, en enda ensam himmel slår det mig vilken otroligt övergiven ensamhet den omsluter, en postapokalyptisk övergivenhet som tycks vara fysiskt omöjlig att uppstå på andra platser: där är ensamheten aldrig klaustrofobisk utan behaglig, ett stearinljus i tillfälligt avbrott från den ständigt pågående strömmen av kända och okända människor. Shutter Island-känslan kommer krypande; är jag galen och alla andra normala eller är det tvärtom? 

 

Och jag tänker att om vi bara kunde enas om en enda sak så vore det alltings komplexitet och det fatala i att dra förhastade slutsatser. Samtidigt förstår jag att ingenting skulle leda någon vart om alla befann sig i mitt tidvis drömska tillstånd. Tur att jag inte är politiker för då skulle jag fortfarande sitta kvar i inför valet 2010-debatten och outtröttligt vrida och vända på allt, en mental mekaniker in action, vattenglasen skulle vara urdruckna sedan länge och publiken hemgången men jag skulle inte märka där, bara sitta och prata och prata inför avstängda kameror och utslocknat rampljus, med TV-pudret intorkat till en krackelerad yta, backstagearbetarna skulle försöka köra ut mig men sedan glömma bort min existens, jag skulle bli en del av inventarierna och när andra program spelades in i samma studio skulle de lägga en svart duk över mig för jag skulle bara glömma bort allt och sitta och prata. Så Linnea for president får vänta.