varför partikelfysik har fått mig att äta spenat
Om det är något man som fysikstuderande lär sig så är det respekt för hur komplext allting är. Likt hur medicinstudenter går runt i ständigt hypokondriskt tillstånd och ekonomer sätter en mental prislapp på allt runt omkring sig (eller vad fan vet jag - var för trött för att komma på något bättre. Tro inte på allt ni läser, inte ens från mig!) så är det enda jag kan känna ibland en enorm utmattningskänsla över universum: först kom mekaniken då vi fick lära oss saker på vardagsnivå, om cyklar och bilar och bollar som rullade och det var väl okej. Sedan kom elektromagnetism där pusselbitarna i atomer spelar huvudrollen, och atomer är mycket små. Som om inte det räckte kom kärnfysiken som visade hur mycket som försiggår i atomkärnor, och då skall ni veta att atomer består av 99,99999999999% tomrum! Men det slutar inte där: nu läser jag partikelfysik där allt tar plats på femtometernivå. Alltså längdskalor som är 0.000000000000001 meter eller om man delar en millimeter tusen miljarder gånger. Tusen miljarder gånger. Och även där händer mer än under en hel lördagsnatt på Ibiza, och saker och ting börjar bli riktigt intressanta och i befriande olydnad bryta mot alla möjliga lagar: partiklar kan låna energi från omgivningen och skapa nya partiklar som uppstår under miljarddelars miljarddelar av en sekund för att sedan förintas som om de aldrig hade funnits. Det som är verklighet ena miljarddelen av en sekund upphör att existera efterföljande ögonblick utan att lämna minsta spår efter sig: om ingen hade sett det hade det varit som om det aldrig hade hänt. Det kallas virtuella partiklar; en slags subatomär söndagsångest. När inte ens det minsta vi känner till i universum kan bete sig enligt reglerna, hur skall då vi?
Lite snabb matematik säger att det ryms ungefär 10^30 (en etta följd av 30 nollor) elementarpartiklar i en mänsklig cell (med reservation för fel på några tusen; det här är rocket science!). Och även om de beter sig betydligt tamare i bundet tillstånd och vid låga energier har jag ändå sett för mycket: så mycket kan gå fel med alla dessa interaktioner och krascher. I en enda cell har vi miljarders miljarder gånger så många elementarpartiklar som det finns människor på jorden! Extremt aktningsvärt att det överhuvudtaget fungerar. Så aktningsvärt att jag numera bara vill äta spenat, för spenat är syrerikt och celler behöver syre för att fungera optimalt och det minsta jag kan göra med alla dessa inbördeskrig är väl att kratta stridsarenan. Detta kanske är steget som får människor att överge skräpmat för gott. Jag ser redan tidningsrubrikerna framför mig: "STUDERADE PARTIKELFYSIK - GICK NED TRE KILO" eller "SÅ BLEV JAG FRISK OCH LYCKLIG MED PARTIKELFYSIKMETODEN!". Eller kanske något med ballongmage, ordet som kvällstidningarna verkar få betalt för per gång det trycks. Men så kom jag att tänka på min bekantskap som berättade om människor i ett community i New York som bröt mot alla tänkbara kostregler och ändå hade högst förväntad levnadstid i hela staden för att de hade roligt. Det kanske blir en absintshot till spenaten.
