una tortuga
Ibland är tankar som sköldpaddor, existerande i mången skröna, som gång efter annan körs bort långt från sitt hem bara för att mekaniskt vandra tillbaka. Så fort de når hemmet och den obesvarade affektionen körs de bort igen av någon utled människa, dumpas i en skog någonstans, bara för att åter börja vandra hemåt. De bara känner på sig vart de ska. De kan inte låta bli. De bryr sig inte om längtan hem möts av vämjelse från platsen, människorna: deras hjärnor kan inte fungera optimalt om de är på fel plats. Så de fortsätter vandra, långsamt men målmedvetet, med den halvdöda dinsaurieblicken lojt blängande mot horisonten: kanske kommer de ändå fram snabbare än vettskrämda harar med uppspärrade ögon, springande runt i cirklar av rädsla för faror, reella såväl som imaginära.
